Symbol för kvinnor som slår tillbaka


Bildkälla

Läser i The New York Times om detta konstverk som inom kort kommer att installeras vid Sunset Strip i Hollywood. Det är den brittiska konstnären Zoe Buckman som ligger bakom livmodern i neon med boxningshandskar istället för äggstockar. I kölvattnet av MeToo ser jag detta som en träffande symbol av kvinnor som slår tillbaka.

I mina flöden läser jag dagligen berättelser skrivna av kvinnor som varit utsatta för såväl kränkningar och övergrepp. Vithåriga kvinnor som burit sin skam genom hela livet vågar äntligen öppna ventilen och lätta på trycket. Det berör på alla plan. Det ska bli intressant att följa sexualpoltikens utveckling de närmsta åren. Mycket har hänt sedan jag var tonåring. Att bli full på en fest och vakna av att någon har sex med en var inte ett brott då. Idag klassas det som våldtäkt.

När sista biten av julskinkan hamnar på mackan


Bildkälla

Inför jul köpte jag den minsta skinkan jag kunde hitta. Dagen före julafton var det dags att griljera. Inledningsvis skar jag bort ett kilo fett (jag vägde det). Penslade på senap, strösslade ströbröd och skjutsade in i ugnen för att få färg. Åt en rostad macka med skinka och senap på och njöt i samma stund den var färdiggriljerad. Eftersom skinkan var liten redan när jag köpte den och eftersom en tredjedel av köttbiten bestod av fett som jag avlägsnade gick det snabbt att äta upp den.

Av alla slags mattraditioner jag är uppvuxen med har julskinkan, Janssons frestelse och sill av all dess slag alltid varit det mest heliga. Allt annat kan jag välja bort. Nu känns det dock som att någonting inom mig är påväg att förändras och det är tack vare att jag har många vänner som är vegetarianer och veganer. I deras värld är det så självklart att välja bort kött och hemma i min frys finns alltid alternativ som passar en vegan eller icke köttätare.

Det gläder mig att fler och fler människor börjar engagera sig i djurens välmående. Jag märker hur jag själv påverkas av filmklipp och länkar som figurerar på sociala medier. Efter att alltid ha identifierat mig som en köttätare som vill helst av allt vill ha en blodig biff på tallriken börjar jag sakta men säkert se mig om efter alternativ. Om inte annat för att minska konsumtionen. Sedan i höstas dricker jag till exempel havremjölk i kaffet eller latten.

När sista biten julskinkan hamnat på mackan och all julmat är uppäten känns det som att jag faktiskt kan klara mig utan allt. På skolan där jag arbetar finns det möjlighet att äta vegansk kost och när jag börjar jobba nästa vecka ska jag signa upp mig på den listan. Det blir ytterligare ett sätt för mig att hitta alternativ och smyga in nya vanor. För det är vanor det handlar om.

 

The Greatest Showman

Inleder året med att gå på bio med mamma och storasyster. Har precis bokat biljetter till The greatest showman, har hört att den ska vara bra. Tittade på en ny film nästan varje dag under november december. Gillar konceptet film eftersom jag kan avnjuta hela storyn på två dryga timmar. Det är annat än Game of Thrones som jag och alla andra suckers ska behöva vänta på till 2019.

Update: The greatest showman. Nä, det var inte en film för mig. Den väckte inga känslor hos mig över huvudtaget och jag önskar att den hade gått mer på djupet. Kändes som ett skrap på ytan. Största behållningen var att få koll på den svenska världsstjärnan Jenny Lind som prydde våra femtiolappar fram till förra året. Av mig får filmen en 2/5. Av mamma fick den först 0/5 men sedan ändrade hon till 1/5.

Lip Sync Battle

Nyår firades in med nära och kära hemma i Växjö. Vi spelade sällskapsspel, lekte charader, åt god mat och tittade på Lip Sync Battle. Jag blev kär i både Dwayne ”The Rock” Johnson och Jimmy Fallon. Är helt besatt av detta klippet och kan inte sluta titta på det. Beundrar och älskar människor som bjuder på sig själva och showar loss. Under kvällens gång kom vi på att lillasyster Annelie och lillebror Fredrik har två look a likes.

Vi var uppe sent och endast Apan är vaken här hemma hos min storasyster. Detta trots att klockan snart är ett. Jag åt potatisgratäng och oxfilé till frukost och skulle vilja påstå att det var den bästa frukosten jag ätit på länge. När folket vaknar här hemma ska jag packa ihop min persedlar och bege mig till pappa. Kommer stanna i Växjö till på torsdag och sprider ut mig så att jag kan hänga lite med alla i familjen. Känner mig dock väldigt osocial eftersom jag bara sitter framför datorn och redigerar manuset till min bok. Livet är hårt när man har en deadline att passa.

Grått nytt hår

Mitt hår har sannerligen förändrats under årets gång. Det har varit ett år med mycket olika hår. Färgade sönder håret förra hösten och gjorde det sedan igen i början av sommaren. Bestämde mig för att cut the crap. Det är ju bara hår trots allt och växer ut med tiden. Rakade skallen till 4 mm. En sak är säker, jag kommer fortsättningsvis undvika att färga håret. Jag tycker om min naturliga hårfärg som nu dessutom börjar kryddas med en del gråa strån. Ska låta håret växa nu. Saknar de bångstyriga lockarna som är lite av mitt signum. Grått nytt hår allesammans.

Kvinnor har i alla tider också känt lust

Bild från Susanna’s Crowbar

Nina Björk skriver tänkvärt i Dagens Nyheter om den kollektiva styrkan i en sakfråga. När tillräckligt många tycker och kämpar för samma sak går det uppnå förändring. 

[… ]kvinnor har i alla tider också känt lust. Vi har också velat röra, smeka, ha andra människors kroppar. Men mellan den viljan och själva beröringen har det funnits ett annat verb än vill, nämligen får. Mellan den viljan och själva beröringen har det funnits ett annat pronomen än jag, nämligen du. ”Får jag? Vill du?” För vi har lärt oss – och det är först nu jag har förstått att det är en av de bra delarna i att fostras till kvinna – att både visa ”jag vill ha dig” och fråga ”vill du ha mig?”

Jag ska skriva ut Ninas text och spara till mina barn som idag är 5, 8 och 10 år. När de blir vuxna ska de få läsa om revolutionen som ägde rum 2017 och som förhoppningsvis bidragit till en strukturell förändring.

 

Jag hejar på från åskådarplatsen

När jag sammanfattade mitt år igår glömde jag bort varför hösten enbart känts tung och kvävande. MeToo drog upp en massa skit till ytan och bidrog till hopplöshet. Sår som läkt hyfsat genom åren revs brutalt upp i höst och blev både djupare, större och blodigare än någonsin.

Den är sorgligt att samhället ser ut som det gör. Förtrycket är åtminstone för mig så normaliserat att jag i många fall reagerar med en axelryckning. Att alla kvinnor jag känner varit utsatta för mäns sexuella kränkningar är fruktansvärt. Det är vardag och inget konstigt eftersom jag normaliserat det. Att stå på barrikaderna har varit omöjligt för mig. Jag har inte klarat det mentalt.

I mina fall är det inte själva övergreppen i sig som varit värst utan omgivningens reaktioner. Att lägga korten på bordet kan lätt bidra till obehag för omgivningen. Jag är otroligt tacksam för de människor som tar kampen och kämpar för en revolution. Själv är jag urlakad. Jag hejar på från åskådarplatsen och drar mitt strå till stacken på gräsrotsnivå.

T V Å T U S E N S J U T T O N

I januari fyllde jag 36 år och bjöd hem mina vänner på ett sedvanligt cocktailparty, Alla fick ta med sig ingredienser till en drink. Min favoritdrink är Amaretto Souer. Bortsett från mousserande vin är den drinken det enda jag dricker när jag är på galaj.

I februari blev det en del resande. I början av månaden flög jag ner till Milano och mötte upp mina vänner Mauro och Simon som varit ute i stora vida världen. I Milano pågick en tatueringsmässa där jag passade på att visa upp min tatuering under en tävling. Det regnade hela helgen och jag åt mig mätt pasta och pizza.

Ett par veckor senare åkte jag till Amsterdam. Jag hakade på mina vänner som skulle dit och tävla i BJJ, Brazilan Jiu Jitsu. Amsterdam är en mysig stad som jag gärna reser tillbaka till. Folk var trevliga och det var enkelt att hitta. Det är något speciellt med städer som berikas med vatten.

Dagen efter vi kom hem från Amsterdam var det dags för sportlovsfirande. Jag och Mauro hyrde en bil och bilade med mina tre barn upp till Härnösand och Haparanda för att hälsa på goda vänner, såväl fyrbenta som tvåbenta. Haparanda är lika exotiskt under vintern som på sommaren. Där fanns mycket snö och vi åkte över till ishotellet i Finland. 

I slutet av februari började jag dejta en kille. Han överraskade mig med en resa till Rom i mars. Det var väldigt romantiskt. Där och då blev vi ett par. Han var 43 år och jag råkade bli den första kvinnan han kallade flickvän. Efter en månad kom han dock till insikt att han inte var kär i mig och gjorde helt oväntat slut. Jag blev väldigt förvånad men samtidigt inte. Även om han är fin och bra på alla sätt och vis saknades en gnista även från mitt håll, hur gärna jag än försökte känna gnista så gick det inte. Jag ville så gärna och hoppades så innerligt. Var trött på att vara ensam och antar att jag var kär i kärleken som det så vackert heter.

I samma veva som jag blev dumpad hörde en följare av sig till mig och frågade jag hade möjlighet att bli jourhem till hennes hund. Det ville jag gärna. Älla är en fantastisk hund och vi älskade henne från första stund. Rektorn på skolan där jag arbetade på tillät mig att ha med Älla på jobbet. Även i underklädersbutiken Gustaf Mellbin där jag jobbade extra Vi hade en härligt vår tillsammans. Jag som alltid önskat en hund till familjen fick prova på livet med hund. Våren förflöt med vovve och goda vänners sällskap.

Tidigare under våren hade jag tackat ja till att medverka en kväll under den feministiska standupklubben ”Stand up yours”. Innan jag fick frågan att delta hade jag ingen aning om hur stand up fungera. Att påstå att jag vet det nu efter ett par gig vore att överdriva men det är kul och handlar till störst del om tajming. Hade jag haft mer tid skulle jag vilja ägna mig mer åt det. Folket i branschen är sjukt roliga, vilket jag antar är en förutsättning.

När sommaren kom fortsatte jag mysa med barn, hund och vänner. Jag var väldigt pressad under sommaren eftersom jag hade som mål att skriva färdigt min kandidatuppsats i svenska. Med den uppsatsen skriven och godkänd är jag behörig att skriva examensarbete och bli behörig gymnasielärare vilket är angeläget för att kunna få en fast anställning. Att separera mitt i uppsatsskrivande som jag gjorde våren 2014 är inget att rekommendera men nöden har ingen lag.

Jag medverkade i en viktig kampanj med Nyhetsbyrån TT vars ambition var att vidga perspektivet i sin bildbank. Med en lånad kamera fotade jag under en vecka bilder från mitt perspektiv. Bland annat en bild när jag badar vid Hellasgården. Bilden är normbrytande på många vis, jag är en överviktig och övertatuerad blatte som badar topless. Vips fick alla nyhetsmagasin som har behov av en badbild ytterligare en sort att välja på.

Uppsatsarbetet gick trögt och jag var ganska deppig under sommaren. Kände mig dålig och värdelös för att jag fallit tillbaka till den dåliga vanan att röka cigaretter. Efter att ha varit rökfri i tio år känns det värdelöst och äckligt att börja röka igen. Men jag var olycklig och stressad och pressad. Ciggen agerade snuttefilt utöver lilla vovven. I mitten av sommaren kom min goda vän Linda ner på besök från Härnösand. Hon är också lärare samt en jävel på att strukturera en uppsats. Över en helg låste vi in oss i Råggywood med ett dussintal chips och flaskor cava. Sedan satt jag och skrev tills fingrarna blödde medan Linda hejade på och peppade. Efter helgen hämtade jag barnen sedan spenderade vi två veckor med våra vänner i Härnösand.

Fick en idé om att komma igång med någon form sv ”Walk and talk”. Har gått två promenader och det verkade vara uppskattat. Ska se om jag får möjlighet att pröva konceptet fullt ut när jag får loss lite mer tid.

När mammaveckorna blev pappaveckor åkte jag och Mauro söderut. Närmare bestämt till Höganäs där jag hyrde hus av Ninna för tredje året i rad. Vi hade en härlig minisemester i södra Sverige och stannade till hos min familj i Växjö för att fira födelsedagar. Mina bröder passade på att bli gaddade av Mauro och mina föräldrar tyckte så mycket om Mauro att deras inställning och attityder till tatueringar förändrades totalt. Nu känner jag mig fri som en fågel och behöver inte oroa mig för att mamma ska bli sur över mina gaddar. Alla gillar olika.

Sommarlovet började lida mot sitt slut och innan jag började arbeta var jag nere i Båstad och föreläste om kroppspositivism för Fredrika Bremerförbundet under deras Apelrydsseminarie. Det var superläskigt. Att dra skämt på scen under standup är ingenting i jämförelse. Majoriteten av deltagarna vid Apelrydseminariet var vit eller gråhåriga och jag blev rädd att jag inte skulle få med mig publiken på kroken men det fick jag. Många kom fram och tackade efteråt och började berätta om sina erfarenheter av decenniers kroppsförakt och kroppshat.

När sommarlovet var över och jag började arbeta gjorde jag det som vikarie på en liten skola och jag är så tacksam att jag får jobba där. Trivs som fisken i vattnet. Skolan ligger på Södermalm ett stenkast från barnens förskola och skola vilket underlättar mitt liv enormt. Eleverna är fantastiska och kollegorna lika så. Samma vecka som skolan började hade jag ett möte med Mica en förläggare på Mima Förlag, det är ett nystartat förlag som är dotterförlag till Modernista. Innan jag och Mica skildes åt efter middagen hade jag skrivit på ett författaravtal som betyder att min dröm om att skriva en bok plötsligt blivit verklighet.

När löven började gulna på träden åkte jag och Helena ner till Malmö för att tillsammans med resten av Roller Derby- Sverige beskåda Crime City Rollers gå till historien som Sveriges första lag i WFTA- turnering. Man skulle förenklat kunna säga att de kvalade in till derbyns motsvarighet till Champions league. Vi hade en rolig helg i Malmö och hängde med superstjärnor som Kix, Scald Eagle och V-diva.

Höst är höst och jag är inget fan av hösten. Därför har jag inte så mycket att säga om hösten. Jag har skrivit och skriver på min bok. Det är roligt men ansträngande. Året har varit tufft och händelserikt men jag har haft roligt och turen att omges med fantastiska människor. Att jag och mina döttrar fick medverka och dansa med andra coola brudar  i filmen om JUCK är ett privilegium eftersom de är mina idoler. Att lära känna Annika Leone och Emelie Holst under en episka plåtningen till ett modellreportage i tidningen MAMA var så himla fint. Tack 2017 för alla erfarenheter. Mina ledord för 2018 är kärlek, ärlighet och upplevelse. Jag ser fram emot det nya året.

Du är på andra sidan jorden

Nära men ändå långt borta.
Nära när du ringer mig på facetime,
långt borta när uppkopplingen hackar och samtalet pausas.
Du är klädd i t-shirt och shorts.
Solen lyser och jag skymtar grönska i bakgrunden.
Du mår bra och säger att d-vitaminerna åstadkommer mirakel.

Vi pratar i 21 minuter och 32 sekunder.
Jag berättar om operationen, säger att jag är nervös.
Du ser bekymrad ut och undrar om det är en riskfri operation.
Jag svarar ja.
Det är enklast så.
Kan, vill eller orkar inte besvara frågan.
Än mindre gå in på detaljer.
Innan vi avslutar samtalet säger du att vi hörs snart igen.

Jag vet att det kommer att dröja.
Blir tårögd och känslosam,
döljer det genom att lägga klia mig försiktigt på näsan.
Vill inte att du ska se.
Mina långa och röda naglar avleder uppmärksamheten.
Jag trycker av samtalet i samma sekund som en tår frigör sig,
precis innan du hinner avsluta med ”då” efter ”hej”.

 

Övergiven sommarkatt med cigarill hängdes vid läpparna

Om sommaren 2017 upplevdes dekadent kan jag fem månader senare konstatera att det inte bara var sommaren utan hela året som var dekadent. Detta trots att jag stundtals haft roligt och utmanat mig själv. Känslan av att vara en övergiven sommarkatt släppte för två veckor sedan när jag som genom ett mirakel slutade röka. Att börja röka vid 35 års ålder är något av det dummaste jag gjort och det har påverkat mitt liv negativt på många sätt. Ska berätta om varför jag började röka igen förra hösten samt om den spirituella upplevelsen jag hade för ett tag sedan. Den var stark och kräver ett eget inlägg.

En sak som känns betryggande är att livet går vidare och att moln på himmeln tendrar att blåsa förbi med tiden. Alla människor bär sina egna kriser och sorger. Ingen människa behöver förstå eller känna igen sig och jag är inte den som vältrar mig i sorg. Tror inte att livet kommer förändras genom ett vingslag när klockan slår tolv imorgon kväll, men mentalt känns det härligt med ett nytt år. Det börjar bli dags att borsta bort skiten från knäna, plåstra om skrubbsåren och gå vidare.